27
Jun
2009
Ödets existens
När en yngre tjej på festen hade skrattat hejdlöst hade hon ryckts med. Vinet hade rusat genom henne som en våreld och väckt känslor som inte visat sig på mycket länge. Känslor hon hade börjat tvivla på funnits.
Egentligen hade ingenting hänt på festen. Eller så hade allt hänt. Hon var inte säker. De hade suttit och pratat och skrattat. Gnällt över svårigheter på jobbet och roat sig över galna människor de träffat eller kände. De hade skojat och… ja, hon mindes inte. Men hon kände att det var något viktigt. Och hon hade aldrig kunnat göra det på egen hand.
Ödet hade fört henne till en bra plats, tänkte hon medan galaxen rörde sig runt henne.
Egentligen trodde hon inte på ödet. Men hon gillade att dra de andliga slutsatserna om hur händelser sammanföll. När hon klarat sig med nöd och näppe ur en svårighet var det skönt att tänka att någon högre makt vakade över henne och tyckte om henne. Och hon älskade att förbanna den gud som såg till att saker jävlades med henne.
Egentligen visste hon att världen bara hade hänt på något vänster, att den varken var ond eller god utan bara var. Precis som en människa har olika egenskaper, men det är inte förrän någon bedömer dem som de blir goda, dåliga eller onda egenskaper.
Världen betraktades genom hennes ögon, och hon var människa. Men vilken typ av människa hon var, det hade hon inte bedömt än. Världen låg för hennes fötter och hon kunde gå ut i den och göra vad hon ville. Hon njöt av friheten en stund innan hon föll ner i sömnen.