27
Feb
2009
Slutstation
Det var dags att gå av. Slutstation för tåget. Avstigning samtliga passagerare. Som om man inte förstod det. Han kände sig förolämpad. Klart man inte kunde sitta kvar när tåget inte gick längre. Som om någon skulle vilja det. Kanske den där stinkande alkisen som satt och skrävlade om något i änden av vagnen. Han hade aldrig kunnat höra vad alkisar sa. Han stängde av automatiskt när han hörde den där skrovliga rösten som betydde att röstens ägare för länge sedan förstört både sin hjärna och sina stämband, och troligen även sin lever.
Han funderade på hur folk kunde göra så mot sig själva. Hur kunde de försätta sig i det där ömkliga tillståndet? Hur kunde de medvetet förstöra sig själva? Vilken hycklare han var! Som om han själv inte blev patetisk när han gick ner sig i sina depressioner. Som om han inte medvetet gjorde det mot sigsjälv som om det var värsta partydrogen. Som om han inte straffade sig själv för att han inte var starkare genom att tänka tankar han visste att han mådde dåligt av.
Han suckade och önskade att folk kunde gå av fortare. Han spenderade redan för mycket tid av sitt liv med att göra saker han inte gillade. Att trängas på ett pendeltåg var verkligen inget han ville spendera den lilla lediga tid han hade med. Kunde inte folk flytta sig ur vägen?