En berättelse

Höstfåglar

Tåget verkade aldrig vilja komma. Han såg sig planlöst om på perrongen. Två kråkor flög nästan samtidigt och satte sig på varsin lampa framför honom. Han tänkte på Odens korpar och iakttog de båda fåglarnas liknande, spegelvända rörelser. Det kändes som något form av tecken, men han kunde inte komma på vad det skulle kunna betyda.

Hösten gjorde sig bara påmind genom det gråa ljuset som silade genom den mulna himlen och den svala vind som svepte över stationen. Han saknade färgerna. Snart skulle löven tappa sina löv i alla fall. De skulle bli till skelettliknande monstruösa skapelser som förgäves sträckte sina kvistar mot skyn.

Han suckade irriterat åt att skyltarna på perrongen inte ens visade en tid. Han slängde en ilsken blick på klockan. Tåget skulle gått för en minut sedan. Var han ens på rätt perrong? Alla de andra människorna på perrongen väntade väl på något? Förhoppningsvis ett tåg, men han skulle inte förvånas över någonting längre. Inte i den här stan. Det var som att alla kollektivt bestämt sig för att så snart man var inne i storstan var allt tillåtet. Blått hår, svarta kläder. Killen en bit bort stack ut rätt mycket i sina eyelinerkantade ögon. Han kände ett kort styng av avund. Han skulle aldrig våga spöka ut sig på det viset.

Men det kanske inte spelade någon roll. Varför skulle man försöka se annorlunda ut bara för den sakens skull? Skulle man se annorlunda ut skulle det vara för att man faktiskt var annorlunda och inte ville dölja det. Men han var inte annorlunda. Alla traskade ju runt i samma skit. Meningslösa liv och tider att passa som egentligen inte spelade någon roll. Eller var han annorlunda för att han såg det? Kanske alla såg det men hade gett upp. Det kanske han också hade gjort. Han gjorde ju aldrig något för att bryta monotonin. Inte som killen med blått hår, men vem ville se ut som Plupp?