En berättelse

How does it feel?

Han såg sig över axeln igen. Han trodde egentligen inte att tiden skulle hinna ifatt honom, men det är bäst att vara på den säkra sidan. Det är svårt att minnas vägen man gått när man inte tittar framåt. Inge minnen av husens framsidor, men väl deras baksidor. Man kan minnas drömmar –dagdrömmar, nattliga drömmar. Ju mer man tänker på dem ju tydligare blir de. Deras språk, associationer. De blir verkligare, verklighet.

Kanske inte i sin egen rätt, men vad spelar det för roll? Starka minnen är inte starkare än de svaga, bara upprepade flera gånger, innötta. Husens baksidor är upprepade. Utnötta fönsterbrädor, flagnad färg. 17A, 19A, 21A, trappuppgångar med livsöden innanför varje dörr. Människor två meter ifrån varandra, skilda av betong. Samhörighet, kultur, kärlek, hat. Betong.

Han var inte bitter, men inte heller särskilt upprymd. Bilderna blixtrade förbi fort, inte för fort för att uppfatta men för att skapa känslor, affekt. Som när man är för snabb med fjärrkontrollen för att förstå någon handling. Är det rastlöshet eller borde man hitta något annat att använda tiden till? Kanske är bilderna för starka, minnena för lättaktiverade. Det var dammigt bakom hans TV, dammigt i bakhuvudet.

Det är jobbigt att bara hitta hem tänkte han, men kanske jobbigare att inte ens hitta dit. How does it feel? Yeah, how does it feel? Rolling Stones gjorde en cover på den. Det var några år sedan. Det var inte likt honom att snubbla in på en bar på det här sättet, det kändes lite obekvämt, men han satte sig vid bardisken. En stor stark som vanligt, då slipper man botanisera i menyn. Det kändes lite ensamt tyckte han, baren var visserligen ganska tom såhär en torsdagskväll, men problemet var snarare att han inte kände en enda person här inne. Hur dricker man en öl ensam utan att se ensam ut? För sådant krävs en särskild talang. Eller en bok.

Ensamhet. Är det dåligt eller bara obehagligt? Varken eller, tyckte han, men de andra kan ju tro något annat om honom. Det var därför han tittade ner i bardisken som om den var en bok, fast med lite slappare blick. Det var kanske Pripps Blå de hade i fatet. All sådan där öl smakar likadant, blaskig, utblandad för att hindra överförsfriskning, eller kanske för att spara en slant åt baren. Men den är lätt att beställa. Hur många gånger hade han inte lutat sig över en bardisk, skrikit en stör stark samtidigt som musiken dunkade så starkt att bartenderns yrke blivit snarlikt en professionell läppläsares.

Han hällde i sig det sista av ölen och funderare på om det var dags att gå hemåt. Han såg sig villrådigt omkring och fick syn på en ung kvinna han för en sekunde trodde att han kände. Han hann inte ens forma läpparna till en hälsning innan han insåg att hon bara liknade någon, något, en svunnen tid. Hon gick förbi honom längre in i baren.

Han var intresserad av andra människor, men mest på håll. Då kan man inte slå sönder sina fördomar, värderingar, normer. Hon var en vacker varelse men tyvärr säger det ingenting om hennes personlighet. Ändå hade hon från den stunden ett liv, en historia, i hans huvud. Skulle hennes väg korsa hans igen skulle han känna igen henne på riktigt. Skulle hon känna igen honom? Det sägs att män tänker mycket på sex, någon slags biologisk drift. Tänkte han på det nu, eller handlade det inte snarare om estetik? Han lyckades aldrig tänka sig att ha sex med människor han såg, även om han försökte. Det blev så platt, tvådimensionellt. Han visste inte varför men han satte någon slags stolthet i det.

Han såg sig över axeln innan han bestämde sig för att ge sig av hemåt. Han kände sig trött men det var nog inte därför han bestämde sig för att gå, han var nästan alltid dåsig. Det berodde int e på sömnlösa nätter, snarare drömlösa. Kanske berodde det på att han drömde så mycket på dagarna.

På vägen hem kändes fötterna snäppet tyngre än när han gått ut. Det hade börjat regna och staden var som insvept i en grå dimma. Käglor av ljus bildades av lyktstolparnas sken och synen fick honom nästan att tro att det regnar bara för att skapa en viss stämning. I regnet är ingen vacker, vi reduceras till människor. Rinnande smink, tunga tröjor, tunga skor. Väl hemma var låset också tungt.

wikilänk

Längtan

Hon satt kvar när alla andra gick av. Trängdes. Vad hade de så bråttom till? Mådde de bättre av att stressa? Vad hann de göra när de kom hem två minuter tidigare eftersom de nästan trampat ner varandra i sin iver att komma fram fortare?

När vagnen var nästan tom reste hon sig och gick långsamt ut. Hon såg mot höghusen. Sitt hem. Det var inte naturligt. Människor skulle inte staplas på varandra. Packas i lådor av betong och förvaras. Hon måste resa bort. Långt bort. Eller i alla fall till någon varm plats.

Hon fnyste. Hon visste vad som skulle hända. Hon brukade drömma om vita sandstränder. Om exotiska platser och om äventyr. Möte med spännande människor i länder där allt var annorlunda. Människor som förstod livets sanna värden och som njöt av varje stund därför att livet är en värdefull gåva.

Och sedan brukade hon och hennes tjejkompisar boka någon billig resa till någon ort som visade sig vara så nerlusad med turister att man knappt kunde hitta ortsbefolkningen. Och när man stötte på infödingarna var de bara intresserade av att skaffa sig de lättlurade turisternas pengar och hade spenderat hela sina liv med att lista ut hur man bäst fick dem att ge bort sina slantar.

Och de söp alldeles för mycket. För att ”Nu är det party!” och den som inte festar är tråkig. Och när de kom hem kände de sig inte alls utvilade eller förfriskade utan bara trötta och lurade.

wikilänk

Slutstation

Det var dags att gå av. Slutstation för tåget. Avstigning samtliga passagerare. Som om man inte förstod det. Han kände sig förolämpad. Klart man inte kunde sitta kvar när tåget inte gick längre. Som om någon skulle vilja det. Kanske den där stinkande alkisen som satt och skrävlade om något i änden av vagnen. Han hade aldrig kunnat höra vad alkisar sa. Han stängde av automatiskt när han hörde den där skrovliga rösten som betydde att röstens ägare för länge sedan förstört både sin hjärna och sina stämband, och troligen även sin lever.

Han funderade på hur folk kunde göra så mot sig själva. Hur kunde de försätta sig i det där ömkliga tillståndet? Hur kunde de medvetet förstöra sig själva? Vilken hycklare han var! Som om han själv inte blev patetisk när han gick ner sig i sina depressioner. Som om han inte medvetet gjorde det mot sigsjälv som om det var värsta partydrogen. Som om han inte straffade sig själv för att han inte var starkare genom att tänka tankar han visste att han mådde dåligt av.

Han suckade och önskade att folk kunde gå av fortare. Han spenderade redan för mycket tid av sitt liv med att göra saker han inte gillade. Att trängas på ett pendeltåg var verkligen inget han ville spendera den lilla lediga tid han hade med. Kunde inte folk flytta sig ur vägen?

wikilänk

Snöslask

Killen mitt emot henne såg sorgsen ut, tyckte hon. Hon kunde se att han längtade efter något och hon undrade vad det var. Var han sorgsen eller var han neutral? Hon kanske lät sina egna känslor speglas i hans anletsdrag. Han kanske var hundra mil bort i tankarna. Det kanske var därför hans blick var så tom. Han kanske bara satt och mindes sommaren. Som hon själv längtade efter den! Hon undrade vad han gjort under sommaren. Han såg stark ut. Kanske hade han klättrat i berg. Hoppat fallskärm. Paddlat i forsar. Eller något annat som hon aldrig skulle våga. Han slöt ögonen. Hon insåg att hon hade glott på honom och vände sig generat mot fönstret. Försökte se sin spegelbild fast världen utanför var för fylld av ljus. Om det hade varit mörkt hade hon sluppit se kladdet därute.

Snöslasket drev henne till vansinne. Hon blev blöt när hon gick mellan tåget och hemmet. Hennes nya skor blev förstörda. Hon hatade sig själv för att hon brydde sig om det. Hon ville inte vara sån. Men hon hade köpt dem för att hon behövde känna sig snygg. Hon behövde känna att hon var något att ha. Någon med snygga skor. Så ytligt.

wikilänk

Kapitel 1

Hennes genomträngande blick blev nästan för mycket för honom. Och ändå hade hon inte sagt ett ord. De var två främlingar som möttes flyktigt. Deras liv hade ingenting med varandra att göra. De hade bara satt sig mitt emot varandra på pendeltåget och det enda som band dem samman var slumpen. Ödet. Men han trodde inte på ödet. Ödet var något svaga människor lade sin tillit till när de inte kunde lita på att de själva hade makten över sina liv.

Men varför såg hon sådär på honom? Skärskådade honom, såg honom rakt i ögonen. Han kände sig blottad. Som om hon kunde se rakt in i hans själ, läsa hans tankar. Han ville stänga sig för henne. Hon hade inte där att göra. Hon hade inte frågat om lov. Hon överskred alla gränser han satt upp. Han slöt ögonen. Hennes blick brände hans ögonlock. Hon såg fortfarande på honom. Bedömde honom, läste honom. Han öppnade ögonen igen. Hon satt och såg ut genom fönstret. Förorten susade förbi, den elektroniska rösten upplyste dem om vad nästa station hette. Som om han hade behövt höra var han var. Han hade alltid varit här. Trampat vatten, på väg att sjunka. Ibland höll han andan och sjönk en bit. Men det gjorde alltid för ont. Han ville alltid upp igen. Till tristessen. Han visste inte vad han hatade mer; att kämpa för att hålla sig flytande i en tillvaro som sög all energi ur honom eller att sjunka ner i djupet och känna desperationen ta över. Känna smärtan över att veta att ingenting någonsin skulle bli bättre.

Varför var han besviken? Hon hade trampat på honom, inte respekterat hans rätt till att bli lämnad i fred. Varför ville han att hon skulle göra det igen?

wikilänk